2018. 2019,

Hejjj!

Jag har nog ett behov av att skriva av mig då och då.

Låt det ske. Låt Bloggen bli en grej jag gör 2018 *edit 2019. (Nu börjas det ... )



Tvåtusenarton.

Nu har man haft det påtvingade nöjet att få läsa om allas år på diverse sociala medier. Eftersom att jag är en sån som älskar att snoka och få en liten glimt in i allas vardag så har jag varit lättövertalad och läst rätt många. Oavsett hur lite jag egentligen brytt mig. Typ Hailey Baldwin (Bieber), I don't care bout her. Men jag kollade på hela hennes instastory om 2018 ... ???

Så vad brukar man skriva i en sådan där recap om ett år?

Har jag växt? Jag vet inte. Jo, men det har jag väl

Jag har större förståelse till mig själv och vad som försiggår i min hjärna.
Har jag jobbat mot det bättre för det? Nej, det har jag nog inte. Jag hade som vanligt tänkt göra det när året började med att en nybliven tjugofemåring satt och grät och samtidigt sökte på the interwebb efter ångestdämpande mat. Banan, fisk, vissa nötter, osv osv ...

Började jag tänka på vad jag stoppade i mig då? Nej, nej. 

Jag har dock druckit en hel del vin. Mer rött än vanligt.

Jag har kanske inte jättemycket positivt att säga om 2018. Det var ett ganska prövande år. Jag har haft väldigt mycket ångest och känt mig ganska deppig. Jag har stått över roliga kompisgrejer för att jag suttit hemma och mått dåligt och inte klarat av att ta mig i kragen. Emotionell bakfylla helt enkelt.
Det dalade ganska bra i början på året och sedan har det hållt sig ganska dalat (förutom några riktigt grymma toppar som jag kommer till i ett senare inlägg).
Jag är dock ganska okej med att det varit ett sådant år. Nu vet jag vad jag inte ska fortsätta göra i det nya året.

 

Oj, okej, jag ljög. Jag har faktiskt jobbat lite för att må bättre.

Jag sa ifrån på jobbet om hur jag mådde under våren och fick lite hjälp, kanske inte det jag behövde men jag visste inte heller just då vad jag bad om.

Det fick dröja till den trettonde december innan jag tog upp det igen och fick precis den stöttning och hjälp som jag inte visste att jag behövde redan den tionde maj. Bättre sent än aldrig.
Är det något jag gjort under 2018 så är det väl ändå "soulsearchat". Jag har lärt känna mig själv bättre tror jag. Jag har insett en jävla massa både om mig och andra som i längden endast kommer visa sig vara positivt.



Det är inte farligt att prata om när man mår dåligt. Det är, tvärtom, ganska så nyttigt. Just nu i skrivande stund mår jag fantastiskt.

För att avsluta det här sega inlägget har jag gjort ett gulligt kollage på några av mina mest minnesvärda ångestdagar från året. Är det bara jag som fortfarande tar selfies när jag mår dåligt? (Svar: Det är det inte.)


Ha det.

 


nellies x

HSP, en liten återhämtning

Vänner, you know the drill.

Jag är ärligt talat mer än gärna ensam. Nästan jämt faktiskt. I skolan (lågstadiet) så brukade jag gå iväg och gunga för mig själv eller sitta på en bänk utanför dörren och titta på andra som lekte. Lärarna bad mig alltid att gå och leka med mina vänner och de kontaktade mina föräldrar och undrade om jag inte trivdes eller om det fanns något annat de kanske missat. Men efter en lektion full av nya intryck (som det är när man precis ska börja lära sig klockan, matte, åt vilket håll man skriver L, hur många streck E ska ha, vad man ska välja att göra under fri-leken och funderingarna om det är så att fröken ljuger om att vi har samlat ihop tillräckligt många kapsyler för att vi ska få glass eller om det kommer komma en dag då vi faktiskt misslyckas) så ville jag helt enkelt bara sitta för mig själv i tystnad och samla energi. Det är samma nu. När jag har varit med mina vänner eller runt mycket folk under ett par dagar så märker jag hur jag tillslut blir allt mindre tålmodig, social och har lättare att fräsa ifrån, men då bara åt Mamma eller Filip och jag brukar oftast komma ihåg att be om ursäkt direkt eftersom jag är medveten om att jag faktiskt inte är sur över att Filip vill äta hemmagjord hamburgare idag igen eller att mamma undrar hur jag jobbar imorn. Det har bara att göra med att det är fullt i hjärnan och jag behöver ladda om.

Som jag skrev i första inlägget så är jag ju också den personen som gärna har tusen saker på gång samtidigt. Som gärna umgås med vänner konstant, hittar på äventyr och planerar resor, fester och middagar. Det är precis som att jag vill kompensera för att jag kanske inte alltid orkar. Jag lägger på allt krut och när allt är över och jag får egentid så däckar jag i soffan med en mugg te eller ett glas vin och bara ger upp. Det är oftast då floder av tårar kommer och Filip får klappa mig sådär på pannan och över ögonen så jag ska lugna ner mig. Men samtidigt kan jag vara nöjd för jag gjorde det och visst fan blev det lyckat! 

Ett typiskt HSP "nu är det mycket" tillfälle hände mig häromdagen. Jag och Filip satt på kontoret och pratade, jag lyssnade på julmusik, vi öppnade fönstret för att det var varmt och precis utanför fönstret grävdes det med grävmaskin, utanför lägenhetsdörren i trapphuset skällde en hund, mobilen låg och surrade av ett meddelanden på skrivbordet och inte nog med det så stog plötsligt Filip upp.
För en som inte är HSP så kanske inte det låter så farligt men i min hjärna kunde det lika gärna varit såhär:
Jag och Filip satt på kontoret och pratade, jag lyssnade på avkopplande julmusik, vi öppnade fönstret för att det var varmt och precis då svängde en grävskopa om och krossade rutan, min tröja började brinna, det sprang in en agressiv hund i lägenheten och skällde, hela band aid gänget stod runt oss och gapade ut "Do they know it's christmas time at all?" medan mobilen sprängdes och Filip skriker "prata snabbare, jag har viktigare saker för mig".
Ja, jag kanske överdriver lite, men bara lite.
Då är det plötsligt inte så lätt att komma ihåg vad det var jag skulle säga. Under tiden utifrån, det Filip ser är bara att jag blir tyst eller säger "eeeh" och stirrar. Så det är inte särskilt dramatiskt. Men det vissa ser som white noise är under en redan stressig dag kaos för just denna HSP'n.

Puss.

nellies x

HSP, en liten kink i planeringen

Hej vänner.

Jag upplever förändringar i tillvaron som extremt stressiga. Jag är en person som gillar att planera i förväg och ha all information. Det är därför det brukar bli jag som bokar biobiljetter, flygbiljetter, konsertbiljetter, hotell, kontaktar alla inblandade för att se så alla kan det uttalade datumet och dubbelkollar så alla får sin vilja igenom. Jag är nämligen samtidigt den sista människan jag prioriterar. Alltid vänner, familj och kollegor först. Nellie, ta en kölapp och vänta på din tur.

Har jag inte koll på vart vi ska, när vi ska vara där, vad som händer, vilka som ska med och vad för mat som finns på menyn samt priset så gör det mig stressad. Jag har väldigt många gånger ätit eller druckit något jag inte vill ha för att servitören/bartendern kommer fram och frågar för snabbt. Att be om lite mer tid finns inte, då sinkar jag nämligen gruppen som alla sitter och har bestämt sig. Därför kollar jag alltid på menyerna gärna en dag innan så att jag ska slippa hamna i en sådan situation.
Jag gillar inte att vara i en oförberedd situation och jag har svårt för att planer förändras eller när saker och ting inte blir som de skulle.

Samtidigt så älskar jag otroligt nog att vara spontan men gärna inte varje dag i veckan.

Jag är den första som erkänner mig själv med att vara ett control freak och jag kan i andras ögon upplevas som bossig både i privata situationer med vänner och i situationer med arbetsgruppen, men som jag tidigare nämnde så är det för att jag vill att alla ska få det som de vill ha det och inte för att jag sätter mina behov främst.

Jag gillar struktur. Jag har har sex stycken överstrykningspennor jag använder i min almanacka för att separera sex stycken ämnen och jag skall snart köpa en sjunde färg till ett sjunde ämne. (Btw, vart hittar man en lila överstrykningspenna?)
Ändras då en av de överstrukna aktiviteterna, arbetspassen eller dylikt och jag måste stryka och flytta så gör det inte bara min tillvaro i livet stressad utan även min almanacka rörig som sen gör min tillvaro ännu mer stressad resten av den veckan då jag ska tvingas glo på det där kladdet... Tänk då när jag på ett möte den tredje Maj spillde kaffe i min almanacka som ledde till att jag nu fortfarande har bruna korviga kanter på mina veckor...

Jag gillar inte att bli put on the spot. That aint for me. Jag är väldigt konflikträdd och börjar tydligen mer än gärna darra när jag pratar om något allvarligt. Som ett asplöv. Jag gillar inte oförberedd, onödig uppmärksamhet, som att spilla kaffe mitt i mötet eller halka på en isfläck...

Fun fact. Jag var på väg ut från skoldörrarna en dag för 7-8 år sedan och där stod två tjejer på varsinn sida av gången och pratade, jag halkade på isen emellan dom, reste på mig och ordagrant bad om ursäkt för att jag avbrutit deras konversation... Jag kan ha varit 16-17 och var sedan tvungen att sitta i busskuren 50 meter bort och lyssna på deras kiknande asgarv. Kan det bli mer "ursäkta att jag finns"?


And on that note,
Bye fraans.

nellies x