HSP, en liten återhämtning

Vänner, you know the drill.

Jag är ärligt talat mer än gärna ensam. Nästan jämt faktiskt. I skolan (lågstadiet) så brukade jag gå iväg och gunga för mig själv eller sitta på en bänk utanför dörren och titta på andra som lekte. Lärarna bad mig alltid att gå och leka med mina vänner och de kontaktade mina föräldrar och undrade om jag inte trivdes eller om det fanns något annat de kanske missat. Men efter en lektion full av nya intryck (som det är när man precis ska börja lära sig klockan, matte, åt vilket håll man skriver L, hur många streck E ska ha, vad man ska välja att göra under fri-leken och funderingarna om det är så att fröken ljuger om att vi har samlat ihop tillräckligt många kapsyler för att vi ska få glass eller om det kommer komma en dag då vi faktiskt misslyckas) så ville jag helt enkelt bara sitta för mig själv i tystnad och samla energi. Det är samma nu. När jag har varit med mina vänner eller runt mycket folk under ett par dagar så märker jag hur jag tillslut blir allt mindre tålmodig, social och har lättare att fräsa ifrån, men då bara åt Mamma eller Filip och jag brukar oftast komma ihåg att be om ursäkt direkt eftersom jag är medveten om att jag faktiskt inte är sur över att Filip vill äta hemmagjord hamburgare idag igen eller att mamma undrar hur jag jobbar imorn. Det har bara att göra med att det är fullt i hjärnan och jag behöver ladda om.

Som jag skrev i första inlägget så är jag ju också den personen som gärna har tusen saker på gång samtidigt. Som gärna umgås med vänner konstant, hittar på äventyr och planerar resor, fester och middagar. Det är precis som att jag vill kompensera för att jag kanske inte alltid orkar. Jag lägger på allt krut och när allt är över och jag får egentid så däckar jag i soffan med en mugg te eller ett glas vin och bara ger upp. Det är oftast då floder av tårar kommer och Filip får klappa mig sådär på pannan och över ögonen så jag ska lugna ner mig. Men samtidigt kan jag vara nöjd för jag gjorde det och visst fan blev det lyckat! 

Ett typiskt HSP "nu är det mycket" tillfälle hände mig häromdagen. Jag och Filip satt på kontoret och pratade, jag lyssnade på julmusik, vi öppnade fönstret för att det var varmt och precis utanför fönstret grävdes det med grävmaskin, utanför lägenhetsdörren i trapphuset skällde en hund, mobilen låg och surrade av ett meddelanden på skrivbordet och inte nog med det så stog plötsligt Filip upp.
För en som inte är HSP så kanske inte det låter så farligt men i min hjärna kunde det lika gärna varit såhär:
Jag och Filip satt på kontoret och pratade, jag lyssnade på avkopplande julmusik, vi öppnade fönstret för att det var varmt och precis då svängde en grävskopa om och krossade rutan, min tröja började brinna, det sprang in en agressiv hund i lägenheten och skällde, hela band aid gänget stod runt oss och gapade ut "Do they know it's christmas time at all?" medan mobilen sprängdes och Filip skriker "prata snabbare, jag har viktigare saker för mig".
Ja, jag kanske överdriver lite, men bara lite.
Då är det plötsligt inte så lätt att komma ihåg vad det var jag skulle säga. Under tiden utifrån, det Filip ser är bara att jag blir tyst eller säger "eeeh" och stirrar. Så det är inte särskilt dramatiskt. Men det vissa ser som white noise är under en redan stressig dag kaos för just denna HSP'n.

Puss.

nellies x

HSP, en liten kink i planeringen

Hej vänner.

Jag upplever förändringar i tillvaron som extremt stressiga. Jag är en person som gillar att planera i förväg och ha all information. Det är därför det brukar bli jag som bokar biobiljetter, flygbiljetter, konsertbiljetter, hotell, kontaktar alla inblandade för att se så alla kan det uttalade datumet och dubbelkollar så alla får sin vilja igenom. Jag är nämligen samtidigt den sista människan jag prioriterar. Alltid vänner, familj och kollegor först. Nellie, ta en kölapp och vänta på din tur.

Har jag inte koll på vart vi ska, när vi ska vara där, vad som händer, vilka som ska med och vad för mat som finns på menyn samt priset så gör det mig stressad. Jag har väldigt många gånger ätit eller druckit något jag inte vill ha för att servitören/bartendern kommer fram och frågar för snabbt. Att be om lite mer tid finns inte, då sinkar jag nämligen gruppen som alla sitter och har bestämt sig. Därför kollar jag alltid på menyerna gärna en dag innan så att jag ska slippa hamna i en sådan situation.
Jag gillar inte att vara i en oförberedd situation och jag har svårt för att planer förändras eller när saker och ting inte blir som de skulle.

Samtidigt så älskar jag otroligt nog att vara spontan men gärna inte varje dag i veckan.

Jag är den första som erkänner mig själv med att vara ett control freak och jag kan i andras ögon upplevas som bossig både i privata situationer med vänner och i situationer med arbetsgruppen, men som jag tidigare nämnde så är det för att jag vill att alla ska få det som de vill ha det och inte för att jag sätter mina behov främst.

Jag gillar struktur. Jag har har sex stycken överstrykningspennor jag använder i min almanacka för att separera sex stycken ämnen och jag skall snart köpa en sjunde färg till ett sjunde ämne. (Btw, vart hittar man en lila överstrykningspenna?)
Ändras då en av de överstrukna aktiviteterna, arbetspassen eller dylikt och jag måste stryka och flytta så gör det inte bara min tillvaro i livet stressad utan även min almanacka rörig som sen gör min tillvaro ännu mer stressad resten av den veckan då jag ska tvingas glo på det där kladdet... Tänk då när jag på ett möte den tredje Maj spillde kaffe i min almanacka som ledde till att jag nu fortfarande har bruna korviga kanter på mina veckor...

Jag gillar inte att bli put on the spot. That aint for me. Jag är väldigt konflikträdd och börjar tydligen mer än gärna darra när jag pratar om något allvarligt. Som ett asplöv. Jag gillar inte oförberedd, onödig uppmärksamhet, som att spilla kaffe mitt i mötet eller halka på en isfläck...

Fun fact. Jag var på väg ut från skoldörrarna en dag för 7-8 år sedan och där stod två tjejer på varsinn sida av gången och pratade, jag halkade på isen emellan dom, reste på mig och ordagrant bad om ursäkt för att jag avbrutit deras konversation... Jag kan ha varit 16-17 och var sedan tvungen att sitta i busskuren 50 meter bort och lyssna på deras kiknande asgarv. Kan det bli mer "ursäkta att jag finns"?


And on that note,
Bye fraans.

nellies x

HSP, en liten förklaring
Hej vänner.

Ja, jag har faktiskt en tanke med varför jag la upp HSP-inlägget igår. Det är något jag gärna skriver mer om då det har blivit (alltid undermedvetet varit) en stor del av mitt liv sen jag fick lära mig om det och jag kan tänka mig att vissa inte känner till att de är HSP utan tror att de bara är överkänsliga. Jag har själv blivit kallad för överkänslig upprepade gånger och det är galet sårande och irriterande.

Btw, forskare tror att HSP finns här av en anledning men det tänkte jag skriva om en annan dag.

Det finns alltså hur mycket som helst att skriva om ämnet men nu kommer jag endast skriva ur mitt eget perspektiv. Men vart ska vi börja?


Vem är jag i mitt lilla paradis av HSP-kaos?
Det tänkte jag skriva om i någon sorts HSP-serie ett tag framöver.
Är det så att någon av er är HSP så får ni mer än gärna skriva i kommentarerna om ni har det likadant eller tips på hur ni brukar hantera situationer. Anonymt om ni vill de.

Viktigt att veta är också att jag inte ser mig själv som ett offer. Jag är sjukt stark och fantastisk och detta är bara en liten, liten del av vad som maketh Nellie. Jag vill bara dela med mig av vad som händer i min hjärna.


Jag läser av andra och deras känslor väldigt bra. Vilket kan vara en bra egenskap men också kan lägga fällben för mig då jag även är en sån där som bearbetar informationen på djupet och har svårt att släppa saker. Jag kan därför ibland inbilla mig att det finns något underliggande i folks tonläge eller blickar som har med mig att göra när det kanske inte alls är så. Majoriteten av gångerna då jag ifrågasatt så har jag haft rätt och det kanske också är det som gör att jag inte kan släppa det när jag väl fått en tanke. För tänk om jag har rätt igen?

Finns det något i ditt sätt att prata med mig eller din blick på mig som jag kan tolka som negativt så gör min hjärna oftast automatiskt det. Jag är dock fortfarande undermedvetet medveten om att det lika gärna kan vara hjärnspöken som luras men jag snappar fortfarande upp det och undrar över det.
Säger du något "negativt" riktat mot mig på ett skämtsamt sätt så har jag svårt att ta det som ett skämt. Dina ord kommer sitta kvar och jag kommer grubbla över dom tills jag får svar eller bryter ihop.

Det jag vill att ni ska veta är att det inte är erat fel att jag blir sån och det är inte mitt val att göra så. Det är inte mitt val att vara sån. Det är inte mitt val. Likaså är det inte något jag lika lätt som andra kan släppa, gå vidare ifrån eller acceptera trots att ni ber mig göra det flera gånger. Bara för att du säger "Tänk inte på det" så gör inte det de lättare för mig. Tvärtom, jag känner mig snarare ännu mer jobbig, störig, irriterande och känslig som ältar.
Hade det varit i min makt att "bara let it go" så hade jag hellre valt att från början inte känna så alls. För som jag märkt så är det bara mig det förstör för. Så snälla. Det är inte mitt val att hänga upp mig på varför du sa, tittade eller pekade så på mig. Det blir oftast en grej i mitt huvud ändå, trots att jag ber mig själv att låta det vara. Jag anstränger mig redan något fruktansvärt för att inte bry mig eftersom jag fått känslan av att jag är töntig, känslig, dramatisk. överdriven och orimlig som "håller på" så här. Det är inte mitt val.

Jag vill också lägga till att jag inte vill ändra på det. Jag älskar de positiva delarna och jag trivs med att leva som jag är. Jag är just nu i en funky period av mitt liv och kanske är det därför det är lättare för mig att bara skriva ut de negativa och det som gör mig (i mina ögon)  till the runt of the litter.
Jag kommer skriva ut de positiva sakerna också samt all den där härliga forskningen om varför det är nödvändigt att ha HSP i ett samhälle, djurrike eller en grottmännisko-familj.

nellies x