2018. 2019,

Hejjj!

Jag har nog ett behov av att skriva av mig då och då.

Låt det ske. Låt Bloggen bli en grej jag gör 2018 *edit 2019. (Nu börjas det ... )



Tvåtusenarton.

Nu har man haft det påtvingade nöjet att få läsa om allas år på diverse sociala medier. Eftersom att jag är en sån som älskar att snoka och få en liten glimt in i allas vardag så har jag varit lättövertalad och läst rätt många. Oavsett hur lite jag egentligen brytt mig. Typ Hailey Baldwin (Bieber), I don't care bout her. Men jag kollade på hela hennes instastory om 2018 ... ???

Så vad brukar man skriva i en sådan där recap om ett år?

Har jag växt? Jag vet inte. Jo, men det har jag väl

Jag har större förståelse till mig själv och vad som försiggår i min hjärna.
Har jag jobbat mot det bättre för det? Nej, det har jag nog inte. Jag hade som vanligt tänkt göra det när året började med att en nybliven tjugofemåring satt och grät och samtidigt sökte på the interwebb efter ångestdämpande mat. Banan, fisk, vissa nötter, osv osv ...

Började jag tänka på vad jag stoppade i mig då? Nej, nej. 

Jag har dock druckit en hel del vin. Mer rött än vanligt.

Jag har kanske inte jättemycket positivt att säga om 2018. Det var ett ganska prövande år. Jag har haft väldigt mycket ångest och känt mig ganska deppig. Jag har stått över roliga kompisgrejer för att jag suttit hemma och mått dåligt och inte klarat av att ta mig i kragen. Emotionell bakfylla helt enkelt.
Det dalade ganska bra i början på året och sedan har det hållt sig ganska dalat (förutom några riktigt grymma toppar som jag kommer till i ett senare inlägg).
Jag är dock ganska okej med att det varit ett sådant år. Nu vet jag vad jag inte ska fortsätta göra i det nya året.

 

Oj, okej, jag ljög. Jag har faktiskt jobbat lite för att må bättre.

Jag sa ifrån på jobbet om hur jag mådde under våren och fick lite hjälp, kanske inte det jag behövde men jag visste inte heller just då vad jag bad om.

Det fick dröja till den trettonde december innan jag tog upp det igen och fick precis den stöttning och hjälp som jag inte visste att jag behövde redan den tionde maj. Bättre sent än aldrig.
Är det något jag gjort under 2018 så är det väl ändå "soulsearchat". Jag har lärt känna mig själv bättre tror jag. Jag har insett en jävla massa både om mig och andra som i längden endast kommer visa sig vara positivt.



Det är inte farligt att prata om när man mår dåligt. Det är, tvärtom, ganska så nyttigt. Just nu i skrivande stund mår jag fantastiskt.

För att avsluta det här sega inlägget har jag gjort ett gulligt kollage på några av mina mest minnesvärda ångestdagar från året. Är det bara jag som fortfarande tar selfies när jag mår dåligt? (Svar: Det är det inte.)


Ha det.

 


nellies x