Vänner, you know the drill.

Jag är ärligt talat mer än gärna ensam. Nästan jämt faktiskt. I skolan (lågstadiet) så brukade jag gå iväg och gunga för mig själv eller sitta på en bänk utanför dörren och titta på andra som lekte. Lärarna bad mig alltid att gå och leka med mina vänner och de kontaktade mina föräldrar och undrade om jag inte trivdes eller om det fanns något annat de kanske missat. Men efter en lektion full av nya intryck (som det är när man precis ska börja lära sig klockan, matte, åt vilket håll man skriver L, hur många streck E ska ha, vad man ska välja att göra under fri-leken och funderingarna om det är så att fröken ljuger om att vi har samlat ihop tillräckligt många kapsyler för att vi ska få glass eller om det kommer komma en dag då vi faktiskt misslyckas) så ville jag helt enkelt bara sitta för mig själv i tystnad och samla energi. Det är samma nu. När jag har varit med mina vänner eller runt mycket folk under ett par dagar så märker jag hur jag tillslut blir allt mindre tålmodig, social och har lättare att fräsa ifrån, men då bara åt Mamma eller Filip och jag brukar oftast komma ihåg att be om ursäkt direkt eftersom jag är medveten om att jag faktiskt inte är sur över att Filip vill äta hemmagjord hamburgare idag igen eller att mamma undrar hur jag jobbar imorn. Det har bara att göra med att det är fullt i hjärnan och jag behöver ladda om.

Som jag skrev i första inlägget så är jag ju också den personen som gärna har tusen saker på gång samtidigt. Som gärna umgås med vänner konstant, hittar på äventyr och planerar resor, fester och middagar. Det är precis som att jag vill kompensera för att jag kanske inte alltid orkar. Jag lägger på allt krut och när allt är över och jag får egentid så däckar jag i soffan med en mugg te eller ett glas vin och bara ger upp. Det är oftast då floder av tårar kommer och Filip får klappa mig sådär på pannan och över ögonen så jag ska lugna ner mig. Men samtidigt kan jag vara nöjd för jag gjorde det och visst fan blev det lyckat! 

Ett typiskt HSP "nu är det mycket" tillfälle hände mig häromdagen. Jag och Filip satt på kontoret och pratade, jag lyssnade på julmusik, vi öppnade fönstret för att det var varmt och precis utanför fönstret grävdes det med grävmaskin, utanför lägenhetsdörren i trapphuset skällde en hund, mobilen låg och surrade av ett meddelanden på skrivbordet och inte nog med det så stog plötsligt Filip upp.
För en som inte är HSP så kanske inte det låter så farligt men i min hjärna kunde det lika gärna varit såhär:
Jag och Filip satt på kontoret och pratade, jag lyssnade på avkopplande julmusik, vi öppnade fönstret för att det var varmt och precis då svängde en grävskopa om och krossade rutan, min tröja började brinna, det sprang in en agressiv hund i lägenheten och skällde, hela band aid gänget stod runt oss och gapade ut "Do they know it's christmas time at all?" medan mobilen sprängdes och Filip skriker "prata snabbare, jag har viktigare saker för mig".
Ja, jag kanske överdriver lite, men bara lite.
Då är det plötsligt inte så lätt att komma ihåg vad det var jag skulle säga. Under tiden utifrån, det Filip ser är bara att jag blir tyst eller säger "eeeh" och stirrar. Så det är inte särskilt dramatiskt. Men det vissa ser som white noise är under en redan stressig dag kaos för just denna HSP'n.

Puss.

nellies x