Jag fastnade med detta i tankarna idag när jag hämtade ut mitt paket från Asos, som förövrigt var en besvikelse då highlightern jag beställt var totally fucking shattered, like my heart when I saw it. Men nu handlar inte detta inlägget om den fast än jag mycket väl hade kunnat skriva ett helt inlägg kring min sorg...

Hur man identifiera sig som sitt jobb eller dylikt satt jag i bilen och tänkte på (glatt ovetande om skräcken mitt nyinköpta smink skulle sprida över min dag). När folk frågar "vem är du?" Då svarar jag oftast att jag är utbildad makeupartist. Det är en av de saker jag gärna, väldigt blygsamt, identifierar mig som. Frågar dom "vad jobbar du med?" Så svarar jag ju obviously "Som personlig assistent".

Varför frågar folk ens vad man jobbar med? Borde inte frågan vara "Vad vill du jobba med?"? Är det inte så man verkligen lär känna någon? Jag anser inte att jag är en personlig assistent fast än jag under arbetstid är det. Jag lånar ju bara ut mig själv till detta jobbet tills jag har råd att vara det jag egentligen identifierar mig som. Författare och allmän konstskapare.
Jag vet att det jag gör är ett fantastiskt jobb. Jag vet att jag gör riktig skillnad i någons liv men jag kan inte se mig själv fortsätta med detta i längden. Ett par år kanske, mest för att jag ännu mindre kan se mig själv göra något annat. 9-5 jobb är inte min kopp te, nej tack! Ain't gon' work with my busy schedule being this awesome.
Jag måste bara få tillägga att jag trivs jättebra med mitt jobb på det stora hela. Självklart finns det jobbiga dagar och vissa saker runt om är fan ett enda litet helvete men min lilla human (jag trivs inte med ordet 'brukare' haha) gör att det är värt det. Arbetstiderna passar mig som ett par amazing god damn comfy slippers och lönen gör mig inte lika besviken som den skulle kunna. Jag kan inte se en rimlig anledning till att sluta eller byta jobb, nah.

Men varför svarar jag hellre "Jag är en säck potatis som gillar att avnjuta ett helrör mentos eller en flaska vin då och då" än att säga "Jag ÄR EN personlig assistent" när folk undrar vem jag är?
Jag borde vara stolt över jobbet jag gör... Stryk de, jag ÄR superstolt(!!) över jobbet jag gör. Jag borde vilja skrika det till folk på stan dock, fast än dom kanske kommer bli superarga över att jag springer runt och gapar.

Vad är jag då?
Jag är inte mitt nuvarande jobb eller någon av mina tidigar anställningar. Jag är makeupartist, konstnär (inte Picasso-sorten), foodie, a genious, fotograf (till viss del) och en författare (in training). Jag är inte mina relationer. Jag är Nellie, en kvinna, en medmänniska, en girlboss, feminist och en ung Oprah Winfrey. Jag är Vendela Osthyvel (mitt alterego, om hon är min Jånni Balle eller min inner goddess vet jag inte riktigt). Jag är inte min operation eller mitt Pokémon Go lag (Skoja bara, Team Instinct all the way!). Jag är stark men också en sån där HSP. Jag är ett Oktoberbarn född i Januari (It's a thing, I just made it up). Jag är Bills syster, Sharpay & I want it all! Jag är mammas humla och pappas bjällra. Jag är Filips flickvän, sambo, gympartner och största fan. Jag är Mormors barnbarn och Maggies superbarnbarn. Jag är Gnutta. Ibland är jag Benny Goodman och ibland är jag Molly, Elsa eller Rylie (Ni kanske aldrig kommer förstå den referensen men det är en del av min charm). Jag är fortfarande Avatar Unagi och fast än jag inte längre tål Fireball (Juldagen 2014)  så är jag Nellie Stök Liselott Fireball Selander. 24 år. Konstnärs-själ. Världens första Januarifödda Octoberchild.


Jag är inte riktigt säker på vem eller vad jag är men vem är egentligen de?
Natt-tankar.

Välkommen tillbaks till livet bloggen.
Det här är jag. Så mycket bättre nu? Neh, lika bra som alltid skulle jag våga påstå.